Johans blogg

Jag har sågat Mats Wennerholm på Sportbladet en gång tidigare. Och om jag hade rätt då så har jag ännu mer rätt nu. Han väljer att såga Justin Gatlin efter guldet på 100 meter tidigare idag.

Jag kan köpa det på ett sätt. Gatling kanske inte borde få tävla p.g.a. sina tidigare domar i dopning. Men den stora sågen beror egentligen inte på att Gatlin vann, den beror på att Usain Bolt INTE vann. Därför får Gatlin ta emot skit från Wennerholm och många med honom. Men faktum är att Gatlin vann på 9,92 sekunder, en tid som är väldigt mycket sämre än vad Bolt brukar springa på.

Bolt förlorade finalen mot Gatlin men det var inte nog med det. Han blev TREA, det var alltså inte bara Gatlin han fick stryk av. Han missade dessutom guldet med en tid som inte är i närheten av en mästartid. Gatlins tid är egentligen heller inte en mästartid men det räckte den här gången. Så den som tror att Gatlin är dopad, tänk efter en gång till... Om han är dopad hade han absolut inte sprungit på 9,92. Bolt var helt enkelt för långsam och med den tiden han sprang på ska han vara glad att den ens blev en medalj!

Nä du, Mats Wennerholm. Jag har sågat dig en gång tidigare. Och det är fan i mig ett under att jag inte gjort det fler gånger genom åren. Du ska kalla dig för expert och ändå låter du dina personliga åsikter dominera dina krönikor. Tycker synd om Aftonbladet som har dig som arbetare. Pinsamt skulle jag säga!

När Gefle IF gick till sommaruppehåll efter en 2-1-förlust borta mot Hammarby IF var det många som deppade. Vi var näst sist i Allsvenskan och långt efter just Hammarby, som var laget närmast före i tabellen. Samtidigt kändes uppehållet välkomligt och behövligt både för laget och supportrarna. Gefle IF valde då att sparka tränaren Roger Sandberg och ersätta honom med assisterande tränaren Thomas Andersson. Bytet i sig kom i helt rätt tid, det fanns ingen annan tidpunkt än den då bytet skedde, men jag var en av många som ifrågasatte att tränaren var orsaken till att vi hamnat näst sist i tabellen och att man borde sökt efter felet någon annanstans.

 

Så kom lördagen och omstarten av Allsvenskan. Vi skulle starta om med lördagsmatch, den årliga medlemsfesten för supportrarna och hemmamatch mot det enda laget i Allsvenskan som vi hade bakom oss. Ett bättre läge att starta om på ny kula får du inte. Det var bäddat för tre poäng. Det stod liksom på agendan på något vis!

 

Vi fick den perfekta starten. Gefle IF rivstartade matchen, fick en frispark och tog ledningen med 1-0 sedan Simon Skrabb elegant satt frisparken i mål. Resten av första halvlek var rakt upp och ner en markering på planen från spelarnas sida. GIF vaskade fram flera chanser medans Falkenbergs enda målchans var när en försvarare i GIF skulle nicka undan ett inlägg, råkade träffa en medspelare och såg bollen studsa i stolpen innan den rensandes undan.

 

Den andra halvleken började precis som den första slutade. GIF dominerade händelserna och skapade chanser för ett 2-0-mål. Men målet uteblev och oron på läktarna spred sig allt eftersom att målchanserna inte togs tillvara på. Visserligen hade Falkenberg absolut ingenting att komma med när oron började sprida sig men det var fortfarande bara ett mål som skiljde. Och med knappa 20 minuter kvar vände jag mig till en kamrat på läktaren och sa; "Nu händer det igen. Spelarna är livrädda."...

 

Redan där kände jag att vinsten var som bortblåst. För mig syntes det tydligt att, trots en 1-0-ledning och dominans i 70 minuter, hade laget kraschat mentalt. Det var elva spelare på planen som bokstavligt talat var livrädda för att tappa ledningen så fort Falkenberg hade bollen. Hela laget föll allt djupare ner mot det egna målet och Falkenberg fick komma allt närmre det offensiva straffområdet innan man lyfte in bollarna mot sina anfallare. Det var exakt samma fenomen som syntes i otroligt många matcher innan uppehållet.

 

Falkenberg vände alltså på steken och vann med 2-1. Besvikelsen och oron bland supportrarna var enorm. Och från ingenstans mulnade himlen och det började regna över Gavlevallen efter slutsignalen. En sorgens dag för många. För mig var det ett bevis på att Gefle IF har misslyckats att lösa problemet från i våras.

 

Gefle IF valde att gå på ett tränarbyte. Ett byte som i sig visserligen kom i helt rätt tid och har en bra tanke bakom sig. Men man har missat det största problemet. Den mentala biten hos spelarna. Och så länge den biten är ett problem spelar det ingen roll om tränaren heter Roger Sandberg, Thomas Andersson eller Lars Lagerbäck. Du kommer inte att vinna matcher om spelarna mitt i matchen slutar tro på att man kan vinna den. Enligt mig är det ett måste att anställa en mental tränare. Först då tror jag vi får börja glädjas med laget i våra hjärtan.

Det var förmodligen det bästa som kunde ha hänt det svenska landslaget inför EM i Frankrike om en vecka. Emil Forsberg briljerade på vänsterkanten i genrepet mot Wales. Och våra moståndare, Irland och de andra, fick annat än Zlatan att tänka på.

Vi står äntligen inför ett mästerskap igen, där Sverige ska vara med och slåss om medaljerna. Men sällan har det varit så tydligt att det är EN spelare som ska leda vägen till framgång. Nämligen Zlatan Ibrahimovic. Därför är det med lite extra glädje vi har sett dagens genrep mot Wales.

Sverige vann visserligen med 3-0 men det var inte Zlatan som stod för showen. Visserligen spelade han fram just Emil Forsberg till 1-0 strax före paus. Sedan ordnade Mikael Lustig 2-0 efter en hörna och lite hjälp av Erik Johansson. Våran U21-hjälte John Guidetti fixade sedan 3-0 efter en vacker soloprestation mot Wales försvarslinje.

Vad gör det här för det svenska landslaget inför EM? Att Zlatan är den stora spelaren att ha koll på råder det ingen tvivel om. Men har man alla blickar mot Zlatan riskerar man att släpppa den snabba, tekniska Emil Forsberg ensam att husera lite som han vill på ena kanten. Och som Emil spelade idag spelar det ingen roll hur stor koll man har på Zlatan.

3-4 spelare kan ha koll på Zlatan men trots det kan han ändå skapa målchanser både på egen hand och för sitt lag. Och väljer motståndarna att offra så många försvarare på Zlatan som kommer Emil Forsberg att få springa runt med bollen lite som han önskar på sin kant. Åtminstone om han kan hålla samma kvalitet som han gjorde idag. Sverige har fått ett nytt vapen!

Lägg därtill att vi har Kim Källström, nog för att han blivit långsammare där på mitten men hans vänsterfot visade idag att den fortfarande kan leverera. Vi har som alltid Zlatan, som är motståndarnas huvudfokus. Någonstans på planen måste motståndarna i EM släppa blicken och lämna lite mer tid och plats åt någon av våra kreativa spelare!

Ni får säga precis vad ni vill, det här är bara hypoteser. Men min åsikt efter att ha sett genrepet mot Wales idag, även om det var ett svagt motstånd, är att Sverige via en bra prestation kan spela i sommarens EM-final! Så bra tycker jag att det här svenska landslaget kan vara med lite variation offensivt. Men självklart mest tack vare Zlatan Ibrahimovic!

Jag har, ända sedan i våras, varit inställd på att vi kanske skulle tvingas klara oss utan Robin van Persie den här säsongen. Han som gjorde 30 mål i Premier League och tog oss till Champions League nästan helt på egen hand. Men att han skulle lämna för Manchester United, en ärkerival, trodde jag aldrig. Speciellt eftersom han under intervjuer efter förra säsongen sa att han inte kunde se sig själv spela för en annan engelsk klubb än Arsenal.

 

I'm sure I could win things at another team in another country, but would it feel like our trophy, my trophy? I'm not sure it would. Anything we win here will come from the heart and that's what I want. It's my dream and I see no point in speaking about other teams when I have these dreams. I think other people know that about me; I'm just hungry to win with Arsenal and that's it. (Intervju med RvP i februari 2011)

Han pratar om att han vill vinna titlar i Arsenal-tröjan. Han säger att han är säker på att han skulle kunna vinna titlar i ett annat lag men att hans dröm är att göra det med klubben i sitt hjärta, och att han därför inte ser någon anledning att prata om andra klubbar. Att säga sådana saker som Robin van Persie gör, och sedan flytta till en ärkerival, visar att allt vad lojalitet och klubbkänsla innebär är totalt bortblåst inom fotbollen.

 

Play for the name on the front of the shirt, not for the name on the back, sa Tony Adams en gång i tiden.

 

Jag har varit inställd på att ha förståelse för att Robin van Persie vill lämna Arsenal. Men då har jag förutsatt att han flyttar till en klubb i ett annat land. Allt han har gjort för oss är glömt för alltid när han sätter sin signatur på kontraktet som gör honom till United-spelare. Han kommer för alltid att ses som en svikare och en egoist.

 

Sen kan jag inte låta bli att fundera över hur Arsene Wenger och övriga klubbledningen i Arsenal kan låta det här hända. Man har poängterat att ekonomin är god och att det finns mycket pengar att värva för. Då tycker jag att man borde ha råd att hålla RvP kvar i klubben under hans sista år av kontraktet, och släppa honom gratis nästa sommar om han då fortfarande vill lämna. Enligt mig är det ett mycket bättre alternativ än att sälja honom till en av våra största konkurrenter, samtidigt som det skulle visa att Arsenal menar allvar den här säsongen.

 

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att ifrågasätta hans val av klubbadress, inte för rivaliteten utan för Robin van Persies ambitioner. Det har funnits intresse från Juventus, som är mästare i Italien, och från Manchester City, som är mästare i England. Istället väljer han alltså att flytta till Manchester United, som inte vann någon titel förra säsongen och som floppade totalt i både Champions League och Europa League. Om det nu är så att han flyttar från Arsenal för att öka chanserna att vinna titlar finner jag hans klubbval en smula ironiskt.

 

 

 

Mindre än två veckor till födelsedag nu. 30-strecket närmar sig med stormsteg. Skrämmande? Inte alls, jag kunde inte ha brytt mig mindre om min egen ålder. Så länge jag mår bra och trivs med mig själv känns det oväsentligt.

En månad till ett litet äventyr. Blir en tripp till Göteborg med Jonas och Thommie. Huvudmålet är matchen mellan Barcelona och Manchester United på Ullevi. Gillar inte något av lagen men att få se två så skickliga fotbollslag möta varandra här hemma i Sverige är unikt. Man får ju dessutom njuta av vad Göteborg har att erbjuda.

För egen del blir det första matchen från start sedan träningsmatchen mot Hagaström den 9 april, bortsett från b-lagsmatchen i måndags förstås. Och jag är taggad till tusen redan nu. Spelsugen som aldrig förr!

I övrigt håller jag helgen ganska öppen. Det jag vet är att jag i sällskap med en eller ett par lagkamrater från Skutskär ska se hockeyn i morgon natt. Må hända att det blir någon öl i samband med det.

Men nu känns det som att jag är på rätt väg igen. Spelade match med b-laget ikväll och det gick ändå helt okej. Hille besegrades med 2-1 och jag fick pricka in säsongens första mål i en tävlingsmatch. Förvisso ett ganska enkelt mål men det berodde på att jag var precis där jag skulle vara just då.

Nästa steg mot formen är ny träning i morgon. Sedan är det träning igen på torsdag. Och jag hoppas att veckans träningar ska resultera i säsongens bästa insats, både för egen del och för laget, i matchen på fredag.

Dags att nöta lite Football Manager i väntan på nattens NHL-hockey. Upp till bevis för Rangers och Lundqvist!

Igår var en bra dag. Uppe med tuppen för att ta tag i saker och ting här hemma. Och det lär jag fortsätta med om jag ska få det att se ut som jag vill i lägenheten. Det är mycket kvar som ska göras!

Sedan tog jag en promenad till lillebrors nya lägenhet, för att hjälpa till lite mitt i rusten. Och om jag har mycket kvar att göra här hemma så kan man säga att han har lite mer att göra. Men det har hänt mycket sedan jag var där sist för ett par veckor sedan, och bra blir det! Igår var det golvet i sovrummet som skulle på plats.

I övrigt går jobbsökandet vidare medans jag försöker få ordning här hemma. Och vid sidan av det fotbollen. Träning ikväll igen och i morgon hoppas jag på att få göra säsongsdebut i tävlingssammanhang. För er som inte redan vet om det spelar jag nu med Skutskär i Division 4, och jag trivs som fisken i vattnet!

Har legat i sängen i nästan två timmar men kan inte sova. Mina tankar är på annat håll.

För inte så länge sedan träffade jag en ny bekantskap för första gången. En människa som förändrade mitt liv på väldigt kort tid. Många av mina vänner vet precis vem jag talar om, några vet kanske ingenting. Men tiden med henne verkar bli kortare än vad jag hoppats på. Och blir det så har jag bara mig själv att skylla!