Johans blogg

När Gefle IF gick till sommaruppehåll efter en 2-1-förlust borta mot Hammarby IF var det många som deppade. Vi var näst sist i Allsvenskan och långt efter just Hammarby, som var laget närmast före i tabellen. Samtidigt kändes uppehållet välkomligt och behövligt både för laget och supportrarna. Gefle IF valde då att sparka tränaren Roger Sandberg och ersätta honom med assisterande tränaren Thomas Andersson. Bytet i sig kom i helt rätt tid, det fanns ingen annan tidpunkt än den då bytet skedde, men jag var en av många som ifrågasatte att tränaren var orsaken till att vi hamnat näst sist i tabellen och att man borde sökt efter felet någon annanstans.

 

Så kom lördagen och omstarten av Allsvenskan. Vi skulle starta om med lördagsmatch, den årliga medlemsfesten för supportrarna och hemmamatch mot det enda laget i Allsvenskan som vi hade bakom oss. Ett bättre läge att starta om på ny kula får du inte. Det var bäddat för tre poäng. Det stod liksom på agendan på något vis!

 

Vi fick den perfekta starten. Gefle IF rivstartade matchen, fick en frispark och tog ledningen med 1-0 sedan Simon Skrabb elegant satt frisparken i mål. Resten av första halvlek var rakt upp och ner en markering på planen från spelarnas sida. GIF vaskade fram flera chanser medans Falkenbergs enda målchans var när en försvarare i GIF skulle nicka undan ett inlägg, råkade träffa en medspelare och såg bollen studsa i stolpen innan den rensandes undan.

 

Den andra halvleken började precis som den första slutade. GIF dominerade händelserna och skapade chanser för ett 2-0-mål. Men målet uteblev och oron på läktarna spred sig allt eftersom att målchanserna inte togs tillvara på. Visserligen hade Falkenberg absolut ingenting att komma med när oron började sprida sig men det var fortfarande bara ett mål som skiljde. Och med knappa 20 minuter kvar vände jag mig till en kamrat på läktaren och sa; "Nu händer det igen. Spelarna är livrädda."...

 

Redan där kände jag att vinsten var som bortblåst. För mig syntes det tydligt att, trots en 1-0-ledning och dominans i 70 minuter, hade laget kraschat mentalt. Det var elva spelare på planen som bokstavligt talat var livrädda för att tappa ledningen så fort Falkenberg hade bollen. Hela laget föll allt djupare ner mot det egna målet och Falkenberg fick komma allt närmre det offensiva straffområdet innan man lyfte in bollarna mot sina anfallare. Det var exakt samma fenomen som syntes i otroligt många matcher innan uppehållet.

 

Falkenberg vände alltså på steken och vann med 2-1. Besvikelsen och oron bland supportrarna var enorm. Och från ingenstans mulnade himlen och det började regna över Gavlevallen efter slutsignalen. En sorgens dag för många. För mig var det ett bevis på att Gefle IF har misslyckats att lösa problemet från i våras.

 

Gefle IF valde att gå på ett tränarbyte. Ett byte som i sig visserligen kom i helt rätt tid och har en bra tanke bakom sig. Men man har missat det största problemet. Den mentala biten hos spelarna. Och så länge den biten är ett problem spelar det ingen roll om tränaren heter Roger Sandberg, Thomas Andersson eller Lars Lagerbäck. Du kommer inte att vinna matcher om spelarna mitt i matchen slutar tro på att man kan vinna den. Enligt mig är det ett måste att anställa en mental tränare. Först då tror jag vi får börja glädjas med laget i våra hjärtan.